Vet inte riktigt hur jag ska förklara för er hur bra Edda Magnason är som Monica Z. Men tänk er ett sådant där bedövande vackert foto på ikonen Monica Zetterlund, och tänk er sen att det får liv, värme och andedräkt. Börjar prata och gå.

Det är på gränsen till att jag religiöst börjar tro att Magnason kom till världen just för den här rollens skull.

Betagande porträttlik är hon. Ingen kan ha missat det. Men framför allt lyckas Edda Magnason med att både till karaktär och röst balansera mellan den verkliga Monica och filmens fiktiva Monica. Hon fångar själen i stället för att måla en simpel kopia på bioduken. Jag är upp- riktigt imponerad.

Dessutom är det underbart att nostalgiskt slungas tillbaka i tiden. Filmen är på många sätt något av en svensk "Mad men" - oerhört estetiskt tilltalande, fylld av eleganta tidsmarkörer, men också med en tydlig svärta mitt i allt det glamourösa.

Berättelsen är intensiv. Den börjar i uppväxtens lilla Hagfors och accelererar snabbt mot Stockholm via New York. Händelser och personer från verkligheten komprimeras ihop till bara några år. Eventuella kalenderbitare får kippa efter andan.

Själv gillar jag att man tagit sig lite konstnärlig frihet, även om allt inte är helt lyckat: När mindre genomarbetade karaktärer somBeppe Wolgers eller Hasse & Tage kastas in i handlingen blir det tyvärr alltför maskeradartat. (Men att pojkvännen Vilgot Sjöman framställs som en så löjlig typ, tycker jag mest är rätt åt Vilgot Sjöman.)

Låtarna finns där - så klart. Älskade. Spelade. På gränsen till sönderspelade.

Här viras de varsamt in i nya känslor. Mycket gör ont: Bekräftelsebehovet, drickandet. Monicas omättlighet är på en och samma gång livsbejakande och plågsam. Så när hon mot slutet ger röst åt Olle Adolphsons "Trubbel", och stråkarna får bygga allvar, då blir jag så där fånigt vattnig i ögonen: Hur kan man vara